“Ange användarnamn och lösenord” – hur många gånger ser vi den frasen på datorskärmen under en arbetsdag? Allt fler kan man tänka sig. Då det digitala livet kryper allt närmare och tar upp mark på både de professionella och privata sfärerna så måste också vår närvaro online skyddas. Och även om vi får uppmuntrande mail från IT-supporten på jobbet om att byta lösenord regelbundet, även om media gång efter annan kommer med larmrapporter om stulna inloggningsuppgifter, så kan det verka som om de flesta av oss mest kör på i gamla hjulspår. Lösenord är tråkiga, men nödvändiga. Hellre än att tvingas memorera en mängd olika sådana kanske en bra lösning kan vara införandet av olika typer av standardiserade identitetshandlingar – lite som såkallade e-legitimationer, kan tyckas. Liknande försök har säkert många stött på via Facebook eller Google, som ibland låter en logga in på olika tredjepartsapplikationer med respektive inloggningsuppgifter. Ytterligare ett alternativ kan vara olika typer av krypterad lösenordshanterare, som till exempel 1password som finns till mac. I väntan på en riktigt bra, standardiserad och (förhoppningsvis) universell lösning så får vi kanske finna oss i att byta lösenord titt som tätt. Varför inte nu på en gång?
Veckans krönika skrivs av Emil Öberg, projektledare som jobbar med Medarbetarportalen vid Uppsala universitet.
— — —
Det finns över en halv miljon appar i Apples AppStore, Android hävdar ungefär lika många, över 80 000 till Windows Phone 7 och åtskilliga tiotusentals till Blackberry. Låt oss sluta göra appar.
Idag kan vi prata om tre typer av appar;
* Rena appar finns det många av. De brukar heta saker som Wordfeud, UL:s reseplanerare och Kalkylatorn. Små program som är gjorda för en specifik plattform.
* Webbapp, eller egentligen bara ”webbsida där hänsyn tagits till mobila plattformar”. Surfar du in på http://mobil.dn.se möts du av en webbplats som är anpassad för att du använder en mobil enhet. Bättre är http://staffanstorp.se, något så ovanligt som en kommun som aktivt jobbat mot mobila plattformar. Och ännu bättre är amerikanska Financial Times som verkligen drar nytta av tekniken som finns tillgänglig. När jag kliver in på Financial Times med min telefon reflekterar jag inte alls över om det är en app jag använder eller en webbplats jag besöker.
* Hybridapparna. Världens troligtvis mest använda app är en hybridapp. När du startar din Facebook-app så är det egentligen inget mer än ett glorifierat webbläsarfönster du öppnar. När du gillar, taggar och
statusuppdaterar så surfar du, rent tekniskt, på en webbsida.
Låt oss sluta göra appar. Eller i andra ord; istället för att utveckla en app så bör vi bygga webbgränssnitt för mobila plattformar.
* Det blir billigare. Istället för att utveckla för iOS, Android och Windows Phone utan snarare för plattformarnas storlek och användningsområde så kan vi använda samma teknik för vår vanliga webbplats som för alla mobila enheter. Det går inte snabbt och är inte billigt att bygga webbplatser för alla större plattformar. Saken blir inte bättre av att Androidanvändare i princip aldrig uppdaterar sina enheter och vi inte kan förlita oss på att använda den senaste tekniken. Det sagt så är det bra mycket billigare än att bygga separata appar.
* Det blir billigare igen. Genom att låta mobila plattformar genomsyra utvecklingsarbetet från första början och inte lägga det som ett separat utvecklingsspår så vinner vi väldigt mycket utvecklingstid. Vi slipper utveckla den där bra funktionen för att sen komma på att våra användare ville komma åt den via telefonen också. Google kallar det här för Mobile First.
* Vi får större distribueringsmöjligheter när användaren inte tvingas använda en app utan kan surfa in på webbplatsen, vilket är ett naturligt mobilt beteende. Idag kommer lika stor del av internettrafiken på smarta telelefoner från appar som från telefonernas webbläsare. Mycket tyder på att webbläsaren kommer ta större och större delar av den kakan.
* Vi kan när som helst lansera ny funktionalitet eller rätta buggar och behöver inte försöka få våra användare att uppdatera appen.
* Tekniken är redo. Med allt vad HTML5, CSS3 och Javascript-bibliotek heter så finns tekniken för att sudda ut gränsen mellan vad en app kan göra och en webbsida kan göra. Handen på hjärtat, har du tänk på att Facebook är en hybridapp – ett webbläsarfönster som bara visar en specifik webbplats – och inte en ren app?
Har den traditionella appen inget existensberättigande? Jodå. Är det t.ex. en app som inte kräver internetuppkoppling. Eller är det ett häftigt spel? Och det verkar finnas något inneboende värde i appen. Jag har enklare att klicka på Resrobot-ikonen på min iPhones förstasida än vad jag har att gå till http://resrobot.se. Men då är det inte svårare än att vi gör precis som Facebook. Skapa en hybridapp och bädda in webbplatsen i en egen webbläsare, för folk som mig som vill ha känslan av att starta just en app.
Fortfarande skeptisk? Pröva att surfa till http://app.ft.com på din telefon eller http://www.tuaw.com på din platta!
Denna vecka passar jag på att ägna mig åt lite reklam – närmare bestämt för min avhandling, som läggs fram den 16 maj här i Uppsala. Avhandlingen kan hämtas här, och nedan finner ni en kort sammanfattning på svenska.
— — —
Alltsedan Internet blev vanligare bland de bredare befolkningslagren under mitten av 1990-talet har tankar om dess interaktiva potential varit vanliga. Just mediets potential för interaktivitet, möjligheten för Internetanvändare att relativt enkelt kunna anpassa redan existerande innehåll och dessutom kunna bidra med eget sådant, har stått i fokus inom framförallt två samhällsområden. För det första så har föreställningar kring dagstidningar och deras anpassningsförmåga till nätet ställts i centrum, både vad gäller svårigheter att tjäna pengar på nätupplagor, men också hur journalister och läsare ska kunna anpassa sig till mediets interaktiva potential. För det andra så har politisk aktivitet på Internet varit av intresse – mycket diskussion och debatt, både inom forskningen och inom samhället i stort, har pekat på Internets roll för politisk mobilisering och kommunikation mellan politiker och medborgare. De senaste årens fokusering på vad som ofta kallas Web 2.0 och olika typer av sociala medier, såsom bloggar, Facebook och Twitter, har återigen höjt förhoppningarna på nätets påstådda potential för samhällelig förändring gällande de tidigare nämnda områdena.
I avhandlingen studeras tidningar på nätet och politisk kommunikation på nätet i fyra separata delstudier – två för varje område. Syftet med avhandlingen är att studera hur yrkesutövande verksamma inom samhälleliga institutioner (här exemplifierade med media och parlamentarisk politik) använder sig av de olika interaktiva funktioner som Internet medför, samt hur deras olika publiker gör detsamma. Genom att empiriskt studera de förhoppningar som funnits på Internets användning inom dessa områden gör avhandlingen och de olika delarbetena ett bidrag till förståelsen av hur samhälleliga institutioner började använda Internet – och hur allmänheten tog till sig denna användning.
Angående resultaten kan kortfattat nämnas att även om vissa journalister och politiska aktörer arbetar mycket aktivt tillika kreativt med olika interaktiva funktioner på Internet, så visar avhandlingens resultat på att de allra flesta har betydligt mer konservativa användarmönster. Vad gäller den förstnämnda gruppen så visar avhandlingens första delstudie att svenska tidningar utnyttjar ungefär en tredjedel av de interaktiva funktioner som undersöktes. Vad gäller politiker så kan vi utifrån avhandlingens tredje delstudie konstatera att interaktivitet med väljare främst utnyttjas inför valkampanjer – efter riksdagsvalet 2010 kunde man se tydliga exempel på detta. Liknande tendenser går att spåra hos publiken: avhandlingens andra delstudie visade att de allra flesta av oss nöjer oss med att enbart läsa nyheter på nätet utan att engagera oss i att kommentera eller skriva egna bloggposter och artiklar på tidningars hemsidor. Vad gäller det politiska området så fokuserade delstudie fyra på Twitter och dess användning under riksdagsvalet 2010. Resultaten därifrån indikerade att Twitter framförallt användes som ytterligare en enkelriktad kommunikationskanal, och att dess potential för kommunikation väljare och politiker emellan inte utnyttjades i någon större utsträckning. Som en väg framåt pekar avhandlingen på intressanta möjligheter att studera de mer avancerade användarna, de som utnyttjar nätets potential oftare än andra. Kanske kan vi få en blick av vår egen framtida nätanvändning genom att fokusera på dem.
Veckans krönika skrivs av Einar Iveroth, verksam vid företagsekonomiska institutionen, Uppsala universitet.
— — —
Säg att du är ledare inom en multinationell organisation och ställs inför utmaningen att införa ett informationssystem över hela världen: hur påverkar då nationella kulturer denna förändringsprocess? Detta är just ämnet på ett nyligen avslutat forskningsprojekt där jag under ett antal år undersökt en global IT-understödd organisationsförändring på en finansavdelning inom ett större svenskt företagen. Organisationens utmaning var att gå från flera hundra olika informationssystem till ett mera gemensamt och enhetligt system och samtidigt driva igenom omfattande organisationsförändringar, allt detta gjordes parallellt i över 140 länder.
Enligt litteraturen bör en sådan storskalig och global förändringsprocess vara högst problematiskt eftersom det hela tiden sker kulturkrockar. Men när jag intervjuade förändringsagenterna och strategifolket påstod de att kultur spelade en mindre roll. De ansåg att nationella kulturer faktiskt inte påverkade förändringsprocessen i någon större utsträckning och att det inte uppstod några allvarliga kulturkrockar. Kort sagt, vad de sa gick tvärtemot det som står i böckerna.
Anledningar till detta var flera. Men en av de mest centrala skälen var att implementeringen gjordes inom en stark homogen kultur bestående av personer som jobbade med finansiering, redovisning och styrning. En person på ena jordklotet kunde förstå och relatera till en annan person på andra sidan jordklotet: för de hade ett gemensamt arbetsspråk, logik och praktik. Så trots att IT- förändringen var global, och drevs över nationella kulturer, så drevs den trots allt inom en gemensam praktik-orienterad kultur.
I förlängningen innebär detta att storskalig och global implementeringen utav IT kan underlättas om det först görs inom en relativt homogen subkultur som har en gemensam grund och som delar samma praktik (i jämförelse med att införa ett IT-system som direkt påverkar anställda inom exempelvis FoU, finansavdelningen, försäljning). Eller kanske bättre uttryckt på engelska: This means that the challenge of leading global IT-enabled change lies partly not in the geographical distance but rather in the distance between the different practices that the IT is set out to enable.
En sammanfattning av denna forskning går att finna i en nyligen publicerad artikel:
Iveroth, E. (2012).Leading IT-enabled change across cultures. European Management Journal (In press). Doi: 10.1016/j.emj.2011.12.002
/ Einar Iveroth
Veckans krönika skrivs av Ylva Ekström, verksam som universitetslektor vid Malmö Högskola.
— — —
”Trottoarens globalisering” – medborgarjournalistik i sociala medier och tanzanisk muntlig berättartradition
Kvällen den 16 februari förra året satt jag framför datorn vid mitt köksbord hemma i Uppsala. När jag kikade in på Facebook någon gång sent den kvällen såg jag att några av mina tanzaniska vänner (en i Storbritannien, den andra i Tanzania) publicerade upprörda och oroliga statusuppdateringar i jakten på information om deras nära och kära i Dar es Salaam, efter vad som verkade ha varit en rad bombexplosioner någonstans mitt i en tätt befolkad del av femmiljonersstaden vid Indiska oceanens strand. Dagen därpå stod det klart att explosionerna hade ägt rum i ett militärt förråd med uttjänta vapen, mitt i bostadsområdet Gongo la Mboto i utkanten av Dar es Salaam. De multipla explosionerna pågick i flera timmar, hundratals människor skadades, ett tjugotal dödades och många hem blev förstörda. Iakttagelserna online under den här kvällen och de följande dagarna blev utgångspunkten för artikeln ”Gobalization of the Pavement. A Tanzanian Case study” som jag skrivit tillsammans med kollegorna Anders Høg Hansen och Hugo Boothby vid K3 på Malmö högskola (och som kommer att publiceras i en speciell upplaga av Nordicom Review och Glocal Times under första halvan av 2012).
Vi upptäckte snart att stora delar av den tanzaniska online-diasporan, liksom människor i Tanzania med tillgång till Internet, deltog i sökandet och delandet av nyheter; genom att surfa på institutionaliserade mediers webbsidor – där nyheterna om explosionerna var mycket begränsade – och online communities såsom Facebook, twitter och Jamii Forums (http://www.jamiiforums.com/ en tanzanisk diskussionssajt med mottot ”where we dare to talk openly”) – där rapporter, foton och rörliga bilder laddades upp av folk på gatorna i Dar es Salaam, liksom av tanzanier långt därifrån. Direktrapporter blandades med rop på hjälp och informationssökande, spekulationer och rykten utvecklades till konspirationsteorier och satir. Diskussionerna gick snabbt heta om bristen på bevakning i de institutionaliserade medierna; TV och nationell radio kritiserades för att sända enligt ordinarie programtablå istället för att bevaka katastrofen och kritisk diskussion om regeringens och militärens ansvar lyste med sin frånvaro. Minnen från tidigare explosioner i Dar es Salaam väcktes till liv – en liknande serie fatala explosioner i ett militärt vapenförråd i förorten Mbagala 2009 och de parallella bombningarna av de amerikanska ambassaderna i Dar es Salaam och Nairobi i augusti 1998. Online- och offline-kommunikation blandades, exemplifierat av hur oroliga personer boende i områden omkring Gongo la Mboto skickade sms till sina släktingar i Skandinavien och bad dem gå online för att söka information och sedan rapportera tillbaka till dem i händelsernas centrum.
Medan världsmediernas strålkastarljus var riktat mot norra delar av Afrika och den pågående Arabvåren pågick en smärre nationell katastrof på samma kontinent, i global medieskugga. Och när vi såg att även lokala medieinstitutioner var tveksamma till att ställa de svåra frågorna, började vi diskutera den alternativa nyhetsfömedling vi iakttog i samspel mellan traditionell tanzanisk muntlig informationsspridning och så kallade sociala medier som en form av medborgarjournalistik som fyllde ett informationstomrum. Baserat på tidigare erfarenheter från Östafrika och Tanzania visste vi dock att denna process av informationsinsamling och -delning inte är något nytt fenomen i den här delen av världen. Som den sydafrikanske professorn i antropologi, Francis B. Nyamanjoh (2011), uttrycker det: ”Before citizen journalism came to the West, you had citizen journalism all over Africa.” Snarare än att se de kommunikationsmönster som skapas i så kallade sociala medier som nya fenomen formade av ny teknik, ser vi dessa som en förlängning av redan existerande tanzaniska – och afrikanska – kommunikationsmönster. Vi ser hur ett växande engagemang i olika digitala medieformer kan bidra till globaliseringen av vad som i det postkoloniala urbana Afrika har kallats ”pavement radio” (trottoarradio). ”Pavement radio” är en metafor för cirkulationen av nyheter genom inofficiella kanaler, såsom interpersonell kommunikation på gatan. I likhet med så kallade sociala medier kännetecknas ”pavement radio” av att vara snabb och informell, horisontell och interaktiv. På trottoaren liksom i de sociala medieforumen behandlas diskussioner som den officiella pressen av olika skäl ignorerar eller bara diskuterar ytligt. Det fungerar därför som ett alternativ till den institutionaliserade medieapparaten, som fortfarande till stor del censureras (eller självcensureras) i många delar av Afrika. Tanzanias medielandskap har förändrats drastiskt under de senaste tjugo åren; blivit mer varierade och informativ, och mindre kontrollerad av staten. Men många hävdar att vägen mot en fullständigt fri press fortfarande är lång, och pekar på ägarkoncentration och brist på journalistisk professionalism och kontinuerlig självcensurering och statlig inblandning som problem.
Händelserna i Dar es Salaam den 16 februari är bara ett av många exempel som belyser att trots en alltmer mångfaldig mediemarknad i länder som Tanzania, finns fortfarande ett behov av informella kanaler som exempelvis ”pavement radio”. Och dessutom – kanske ännu viktigare – är det så tanzanier har för vana att informera sig, kommunicera om, kritiskt utvärdera och granska innehåll och källor, och samtidigt gemensamt producera nyheter och delta i politiska diskussioner. Även de människor – åtminstone i de urbana områdena - som inte har direkt tillgång till formella mediekanaler kan inte undgå de diskussioner som äger rum i medierna; det som pratas om i media blir också ”talk of the street”. Samma process upprepas i det mer och mer digitaliserad medielandskapet – där de flesta tanzanier naturligtvis inte har en Facebookprofil eller ett twitter-konto, eller ens tillgång till Internet, men där glokala nätverk snabbt aktiveras när något stort händer, som kopplar ihop människor på gatorna i Dar es Salaam med tanzanier i Birmingham, Uppsala och Köpenhamn.
Källor:
Bourgault, L M (1995) Mass Media in Sub-Saharan Africa. Bloomington: Indiana University Press.
Ekström, Ylva, Anders Høg Hansen and Hugo Boothby (2011) ’Social Media as Pavement Radio – New Media Publics. A Tanzanian Case Study’, on Communication for Development Portal (http://wpmu.mah.se/comdev/the-globalization-of-the-pavement/)
Ekström, Ylva, Anders Høg Hansen, Hugo Boothby (2012, forthcoming) ‘The Globalization of the Pavement. A Tanzanian Case Study’, in Nordicom Review, Special Issue (eds Carlsson, Wilkins, Enghel)
Nyamnjoh, Francis B (2011) ‘De-Westernizing media theory to make room for African experience”, in Wasserman, Herman (ed.) (2011) Popular Media, Democracy and Development in Africa. London/New York: Routledge.
Som son till en journalist har jag vuxit upp i ett hem med gott om tidningar. Varje morgon damp minst två morgontidningar ner i brevlådan, och senare på dagen dök kvällstidningarna upp därhemma. Vanor är, som bekant, ofta rätt svåra att göra sig av med. I mitt eget fall har tidningsläsandet etsat sig fast som en nödvändighet vid frukostbordet – en vana som jag i och för sig aldrig riktigt försökt göra mig av med, men ändå. Särskilt i kombination med mitt brinnande teknikintresse har jag ofta förundrats över de stundtals ganska klumpiga betallösningar för nätupplagor som svenska tidningar ofta stoltserat med. Jag skulle med andra ord vara mycket villigt att betala för nyheter på nätet – om produkten som erbjöds var jämförbar med pappersvarianten, i alla fall rent innehållsmässigt (e-papper får vi nog vänta ett tag till på). Därför blev jag nyfiken när Dagens Nyheter tidigare i veckan lanserade sitt koncept med det digitala paketet. På sidan blir vi informerade av DN-läsare som leende berättar att detta med digital prenumeration ska vara mycket praktiskt. Jag klickar intresserat vidare och upptäcker till min förvåning att den typen av digitala prenumeration som erbjuds mig skulle vara dyrare än att fortsätta prenumerera på tidningen i pappersformat. Och här någonstans får jag det inte att gå ihop. Om man via digitala kanaler kan utesluta kostnader för tryck och leverans, borde inte slutpriset ut till kund bli lägre då? Är det något jag missar här? Således behåller jag pappersprenumerationen så länge. Vem vet, kanske jag skulle sakna papperskänslan mer än jag inser.
Nästa vecka tar NITA påskuppehåll, väl mött igen torsdag den 12 april.
Veckans krönika skrivs av Mats Edenius, professor och prefekt vid Institutionen för Informatik och Media, Uppsala Universitet.
— — —
Jag går gärna och ser på ishockey. Det är ofta ett fantastiskt drama som utspelar sig – kanske särskilt detta år då Djurgården haft stora problem och varje match gäller mycket. Det är också underbart att vi på 2000-talet kan ha kvar ett arv från de Elisabetanska teatrarna där vi som publik många gånger får ikläda oss något av pöbelns roll, och där vi tillåts interagera nästan ohämmat med ”skådespelarna” på isen. Detta i bjärt kontrast till de mer kontrollerade applåder som tillåts på dagens teatrar. Det är bara hoppas att inte en eventuell nutida variant av den protestantiska puritaniströrelsen ska sätta stopp för ishockeyn på det sätt de satte stopp för dåtidens teatrar. De ansåg nämligen att teater var syndigt och därför skulle den stoppas. Det handlade som alltid alltså om kontroll, närmare bestämt att kontrollera andra.
Men visst har även ishockeyn förändrats över tiden och kontrollens tryne går att skönja även inom ishockeyn. Det sker smygande och ofta med ny informationsteknologi som stöd. Jag ska förklara.
För mig är ishockey spännande då det är blandning av taktik, människor, organisation, förberedelse, interaktion med publik och inte minst slump och tillfälligheter. Slumpen vill man dock söka kontrollera för att det ska bli så rättvist som möjligt. Det sker på flera olika sätt. Man har gått från två till tre och nu till fyra domare på isen då man tror att åtta ögon ser mer än fyra. Denna förändring har skett samtidigt som man använder sig av målkameror. Fula och farliga tacklingar är inte längre en fråga för domaren att ta hand om här och nu. Istället drar man sig tillbaks efter matcher och går med hjälp av inspelningar igenom knepiga domar för att döma i efterhand. Ishockeyn genomgår en förändring. Om det är bra eller dåligt kan inte jag säga. Vad som dock är uppenbart är att ishockey håller på att bli något annat.
Hur och på vilket sätt kan vi fråga oss? Det har blivit tätare på isen. Inte sällan kör spelarna ihop med domarna som nu blivit fler. Matcher kan avbrytas i många minuter för att domarna ska kunna se på målfoton för att utreda om ett mål skett eller inte. Det är helt klart att domarna idag uppträder mer osäkert än tidigare då de hade det fulla ansvaret och fick svängrum att lita på sina sinnen. Spelet fortsätter ibland långt efter slutsignalen gått genom att man i slutna rum fäller domar som kan få stora konsekvenser.
Jag tror alltså att vi kan lära oss mycket IT, användbarhet och dess konsekvenser utifrån omdaningen av modern ishockey.
Paradoxalt nog har vår strävan efter kontroll samtidigt alltså lett till osäkerhet både bland spelare och domare. Men hur är det då med rättvisan? Visst kan det vara befogat att med millimeterrättvisa söka utreda om ett mål är ett mål eller om en tackling är farligare än en annan. Men spelar det egentligen någon roll i det långa loppet? Jag vill påstå att så länge vi inte har mutade domare så kommer rättvisa att skipats i det långa loppet även utan vare sig 3 eller 4 domare på isen, målkameror eller retroaktiva straffar. Tänker man efter så inser man att varenda litet moment på en ishockeyplan är ett resultat av slumpens skördar i de enskilda momenten.
Frågan är dock var vi är på väg och den som tänker framåt frågar sig naturligtvis varför vi inte ska löpa linan ut och vänta med slutresultatet intill matchen gåtts igenom av expert osv. Största möjliga kontroll och rättvisa är devisen och modern informationsteknologi är dess följeslagare. Alla inser vi nog att i samma moment som det skulle ske så är ishockeyn liksom de Elisabetanska teatrarnas dagar räknade. Och värst av allt: Den inbitne supportern kan inte längre skylla på domarna och slumpen som en tröst för ett supporterhjärta när hennes lag förlorat; allt har ju ställts tillrätta och med informationsteknikens hjälp har största möjliga rättvisa uppnåtts. Eller är allt en chimär?
/Mats Edenius
Vi har alla hamnat där. Inklämd i en flygstol med en pratsam granne som hemskt gärna vill berätta om den intressanta tjänsteresan – alltmedan du själv mest har lust att försöka få någon timmes sömn under den förestående längre flygresan. Om man då åtminstone vill se till att få en stolsgranne med gemensamma intressen så kan man se till att boka nästa flygresa med holländska KLM - bolaget står i färd med att lansera konceptet med social seating. Det hela går till ungefär som man kan tänka sig. På de flesta flygbolag kan man idag checka in online ett antal timmar innan avfärd och välja plats ombord på flyget. KLM lägger då till en (frivillig, bör nämnas) koppling till sociala nätverkstjänster som Facebook och LinkedIn. När du sedan på incheckningssidan ser översiktsbilden av flygplanskabinen kan du då välja säte efter dina medpassagerares egenuppgivna intressen eller yrke. En spontan första reaktion på detta kan vara en av fascination – här kan flygresan plötsligt förändras till något mer. Med lite eftertanke kommer dock en annan reflektion. Många av de där slumpartade mötena ombord på flygplan skulle ju annars aldrig äga rum om det inte vore just för den modell för platstilldelningen som idag tillämpas. Om även denna del av vår alltmer strömlinjeformade, individanpassade vardag går förlorad, missar vi inte då dessa möten med människor vi annars aldrig skulle få ett samtal med? Ett samtal som visserligen kan stjäla några sömntimmar, men som allt som oftast visar sig vara givande på i alla fall något sätt eller vis.
/Anders Larsson
Veckans krönika skrivs av Daniel Erkstam, verksam som bl.a. föreläsare och kursledare inom Internetrelaterade områden.
— — —
Jag avskyr uttrycket IRL (=in real life). För på vilket sätt skulle Internet inte vara verkliga/riktiga livet? För allt fler människor är det på eller via nätet man lever allt större del av sitt liv, utför sitt arbete, har sitt kulturliv, hittar sin livspartner osv. Och dessutom är det så att Internet ju allt mer blir en del av vår fysiska omgivning. Och jag tänkte argumentera för denna tes med tre kryptiska förkortningar: LBS, AR, Ipv6.
Ipv6 möjliggör ”sakernas Internet”
Om inte en allt för avlägsen framtid så är varenda pryl, byggnad, fordon, föremål i din omgivning uppkopplad på nätet. Med det nya protokollet för IP-adresser, Ipv6, så kan varenda fysiskt objekt i vår omgivning få en egen adress på Internet. Detta skapar möjligheter till en lång rad nya tjänster som brukar sammanfattas under beteckningen Internet of things eller ”sakernas Internet”. Uppgraderingen till nytt IP-protokoll är helt nödvändig eftersom nuvarande system börjar få slut på IP-nummer till alla uppkopplade enheter världen över. Men det är många som också menar att ”sakernas Internet” är en förutsättning för att skapa ett mer hållbart samhälle, mindre miljöpåverkan, effektivare infrastruktur osv. Detta kan låta som science fiction men det finns redan implementerat eller är under uppbyggnad på flera ställen. Intressanta projekt på detta område är Stockholm Royal Seaport här hemma och staden Songdo i Sydkorea.
Nyligen läste jag en artikel på DN om att ett center för ”sakernas Internet” har satts upp i Kista. Skall följa deras arbete med stort intresse.
Location based services
LBS står för location based services. Exempel på sådana är t.ex. när vi checkar in på en plats på facebook och kanske dessutom checkar in våra facebookvänner på samma ställe. En annan sådan tjänst som jag använder själv är Foursquare. Man checkar in på ställen och tack vara ett spelmoment där man tävlar mot sina Foursquarevänner om att bli ”herre på täppan” (kallas Mayor i Foursquare) för en plats/byggnad/café så motiveras man att vara aktiv. Gamification heter drivkraften. Och en tjänst som har ännu mer Gamification är Scvngr. Den har inte slagit så stort i Sverige ännu men den kanske kommer?
En tjänst som är en personlig favorit för att i realtid meddela sin omgivning eller bara någon/några utvalda personer om exakt vart man befinner sig är Glympse. Man kan skicka en glympse som sms om man är lite sen till ett möte och säga: ”Blir 5 min sen. Här kan du se mig.” Mottagaren får då en länk till en karta där man kan se min exakta position under så lång tid som jag har slagit på visning.
Förutom att i realtid meddela vart man är så har vi ju sedan många år kunnat koppla geodatat till foton vi lägger upp på nätet. Vi har kunnat betygsätta butiker och restauranger och lagt upp allt på olika kartor och tjänster. Man kan säga att det undan för undan läggs upp ett flera lager tjockt geodatanät över vår jordglob där vi kan få fram en mängd fakta och data om den geografiska punkt vi befinner oss på. Bara vi har rätt verktyg och tjänst för att utläsa all denna data.
Befinner jag mig en ny stad kan jag via dessa appar, tjänster och sajter se om någon av mina vänner är där just nu, vilka restauranger som har fått bäst betyg av folk, vilka platser som ser fina ut att besöka osv.
Förstärkt verklighet
AR står för Augmented reality, förstärkt verklighet. Det finns redan en lång rad appar till de som har iPhone eller Androidmobil som bygger på AR. Med en AR-app som exempelvis Layar får du ett extra informationslager på kamerabilden i din mobil och så kan du exempelvis se vart den närmaste tunnelbanestationen i Stockholm finns: En liten ikon i kamerabilden visar hur långt bort och åt vilket håll olika stationer finns. En annan app visar hur gatan i Kungälv du just nu befinner dig på såg ut för väldigt länge sedan. En tredje app kan visa om det finns lediga lägenheter i husen omkring där du står och hur dessa lägenheter isf ser ut. Informationen finns alltså tillgänglig på eller via nätet och ger dig värdefull information om den fysiska plats du befinner dig på.
Så Internet är på riktigt. Och verkligheten finns på Internet. Och när dessa två flätas samman på ovan nämnda sätt och nya sätt som ännu inte ens är uppfunna så blir vår verklighet och vår fysiska omgivning än mer berikat med möjligheter till bra saker som ett mer hållbart samhälle, mer kunskap om nutid, forntid och framtid, gör oss mer sociala och tillgängliga för vår omgivning.
I bakvattnet av denna utveckling följer en viktig diskussion om integritet och hur den påverkas av att ”systemet” vet allt mer om oss, vart vi är, vad vi gör och när vi gör det. Men det får någon annan skriva en krönika om. För jag har hittills tyckt att den integritet jag offrat har varit värt allt jag fått ut av att vara transparent, geotaggad och googlingsbar.
Veckans krönika skrivs av Daniel Nylén, doktorand vid institutionen för Informatik vid Umeå Universitet.
— — —
Den senaste månaden har jag bott i Cleveland, Ohio. Här kommer jag spendera det närmsta halvåret, tack vare ett doktorandutbyte jag fick chansen att delta i. Självklart finns det mycket att reflektera över när man slår sig ner i ett nytt land. Samtidigt som jag kan konstatera att Sverige fortfarande verkar ligga högt upp på listan vad gäller bredbandsinfrastruktur verkar USA kämpa för att komma ikapp.
På Newark Airport verkar det vara många aktörer som ser en affärsmöjlighet i att erbjuda trådlöst Internet: en lång lista med nätverk dyker upp på min smartphone, men alla är lösenkordsskyddade. På inrikesflighten måste jag slå av telefonen, men jag se film på skärmen i stolsryggen framför mig om jag betalar med kreditkort.
När jag sitter i taxin och närmar mig Cleveland så börjar listan över trådlösa nätverk återigen att fyllas på. Faktum är att universitetet där jag håller till, Case Western, erbjuder gratis wifi utan inloggning på hela Campus. De som bor på andra sidan gatan kan tydligen också koppla upp sig. Ju mer jag rör mig runt omkring i staden märker jag att närmast varje restaurang, café, såväl som bilverkstad eller frisör erbjuder ett gratis trådlöst nätverk till sina kunder.
Hur kommer det sig egentligen att wifi blev en bjudgrej här men inte i Sverige? Är det pga av det dåliga 3G-nätet i USA? Tjänar svenska caféer bra med pengar på att ta betalt för internet? Jag har aldrig orkat betala för en kupong i kassan på mitt favoritkafé i Umeå, men jag har faktiskt valt ett framför ett annat i Cleveland pga deras snabba wifi.
