Som en av veckouppgifterna på den kurs rörande sociala medier utveckling, användning och konsekvenser som jag nu för fjärde gången ger vid Uppsala universitet och institutionen för Informatik och media brukar jag låta studenterna göra egna efterforskningar kring vilka tankar som finns kring framtidens internet – vad som kommer efter 2.0 och det förmodade ökade användardeltagande som ofta förknippas med den fas i utvecklingen som många påstår att vi just nu är inne i. Bland alla konsultsidor och mer eller mindre upphetsade amerikanska tidskrifter på nätet, bland alla rätt vaga definitioner av web 3.0 och till och med 4.0, så brukar studenterna varje år hitta en definition som ter sig betydligt mer gripbar. Sakernas internet, The Internet of Things, går ut på ungefär vad det låter som: en framtid där inte bara datorer är uppkopplade, utan även de många föremål vi omger oss med i vardagen. Och visst, många gånger har man väl önskat att man kunde googla plånboken eller paraplyet, men diskussionerna kring denna framtidsvision rör sig oftast på vad som skulle kunna kallas för en lite mer industriell skala – exempelvis så har tillämpningar inom tågtransport har tidigare diskuterats inom ramen för NITA. För den som är mer intresserad av detta fenomen så arrangerar SICS en temadag rörande just detta område den 9 februari. Kan vara värt att kolla upp.
Terminsstart på institutionen och allt är som det brukar vara vid dessa tillfällen – förvirrade recentiorer irrar runt i korridorerna, stressade kollegor yrar mellan föreläsningssalar och kaffemaskinen. Dags också för NITA:s veckobrev att dra igång efter helguppehållet. Och visst är det en spännande vår som ligger framför oss – som alltid när det gäller utvecklingen på IT-området. Blir det till exempel i år som HTML5 slår igenom på bred front? Allt fler sajter använder sig allt mer sällan av flashformatet, vilket gör att efterföljaren HTML5 sannerligen har vind i de digitala seglen. En annan spaning gäller mer principiella frågor om frihet på Internet. När detta skrivs ligger hela Wikipedia nere – utom de sidor på sajten som beskriver det som nedstängningen protesterar mot. SOPA, PIPA eller ACTA är alla tre olika lagförslag som kan komma att på olika sätt begränsa våra möjligheter online. Fler spaningar? Förmodligen finns lika många sådana som det finns internetanvändare…
Detta skrivs från norrgående X2000 med slutstation Sundsvall. Där väntar bussfärd vidare till föräldrahemmet i Härnösand och julfirande med sambo och släkt. Med förrförra veckans krönika i åtanke så funkar SJ:s internetuppkoppling idag ganska bra – åtminstone tillräckligt bra för att ladda upp denna lilla text, och för att därmed tillönska läsaren en god jul och ett gott nytt år. Krönikorna återkommer i och med terminsstart i mitten av januari – ha det så gott så länge!
Veckans krönika skrivs av Britt Östlund, som är docent och ansvarig för Äldre och designprogrammet vid Institutionen för designvetenskaper, Lunds universitet. Britt har ett förflutet inom NITA och erbjuder i sin krönika intressanta tillbakablickar på svenskt IT-användande sedan 1990-talet.
— — —
Idén till NITA väcktes när IT-utvecklingen tog fart i slutet av förra århundradet. Beskrivet på det sättet låter det som om användningsfrågorna är ett passerat kapitel. Något vi lämnat bakom oss idag när IT-samhället är det samhälle som de flesta av oss lever i. Jag ser en delvis motsatt utveckling. Användningsfrågornas aktualitet har växt. Mer än någonsin tidigare är det idag nyttan och innehållet som driver när luttrade IT-användare ska övertygas om att pröva nya sätt att kommunicera. Då, i slutet av 1990-talet fanns användning inte ens på kartan, möjligen när man talade om äldre eller andra medborgare som befarades hamna på efterkälken och därför behövde extra stöd för att kunna utnyttja den nya tekniken. Idag, har salig Steve Jobs lärt oss att potentialen ligger i att förstå hur vi kommunicerar och varför, snarare än att övertyga oss om teknikens förträfflighet. Allt färre viftar bort IT-användning som en självständig fråga som man kan kunna något om. NITA:s målsättning att bidra till en mer ”medveten” IT-användning måste därför sägas ligga rätt i tiden.
Dåvarande Kommunikationsforskningsberedningen (KFB) och Ericsson tog 1998 ett gemensamt initiativ att uppmärksamma användningsfrågorna mitt i en expansiv utvecklingsperiod. Insikten om att innehållet och tjänsterna skulle komma att styra spridningen av de nya kommunikationsmöjligheterna fanns hos ett fåtal. De flesta trodde ändå att det räckte gott med ny och fiffig hårdvara som man kunde bära runt på. I samband med att Televerket blev Telia några år tidigare, hade KFB fått överta de statliga forskningspengarna kring samhällsutveckling och därmed också uppdraget att förvalta dessa frågor. De gick då under benämningen Telematik. Men i vilken utsträckning fanns det kunskap om teknikanvändning? Jag som 1995 disputerat på en avhandling om äldres teknikanvändning i hemmet fick uppdraget att ta reda på det och föreslå ett forskningsprogram. Äldres syn på ny teknik la grunden – jo den fanns trots att etablerade äldreforskare menade att äldre inte har något med teknik att göra. Det visade sig att telefonen var oumbärlig för dem och att äldre tillhörde våra tyngsta TV-tittare. Nu gjorde jag en kartläggning av IT-användningsforskningen nationellt och med utblickar mot Europa och USA. Det hela resulterade i en utlysning till universiteten om att bli värdar för ett centrum för IT-användningsfrågor. Uppsala universitet fick uppdraget. Det som kom att bli NITA skapades av vicerektor Evert Bengtsson och föreståndaren för Uppsala Learning Lab Mia Lindegren – allt med stöd hos rektor Bo Sundqvist.
Det som väckte störst intresse var nog den seminarieserie jag genomförde med företag och forskare för att förstärka nätverket kring användarforskning och utveckla forskningsfrågorna inför kommande ansökningar. Det som blev teman för seminarieserien känns lika aktuella idag: Att veta nåt om användning, vad är vitsen med sådan kunskap? Vad hindrar industrin från att involvera användaren? Hur kan man studera vad människor har för sig hemma? Hur kan användarna involveras i designprocessen? Vad är acceptable acceptans? Seminarierna var förvånansvärt revirbefriade. De större företagen menade utan omsvep att de tyngsta skälen till att inte involvera användare i utvecklingen är att det tar tid (läs kostar tid); att deras medverkan krånglar till det; att man inte kan vara säker på att de representerar ”viktiga” användaraspekter; och sist men inte minst att de kommer att köpa grejerna ändå. Idag vet vi att åtminstone det sista argumentet inte håller. Den som enbart säljer teknik går under. Kunskap om verksamheter, dagliga aktiviteter, kommunikationsmönster, ja rent av vad användarna drömmer om är betydligt mer framgångsrikt.
Idén med NITA var från början att få till stånd innovationsprocesser där människor inte bara är gisslan i teknikutvecklingsprocessen utan där deras krav och behov är utgångspunkten. Höga ambitioner? Ja och i gott sällskap med innovationsforskare som har kunskap om varför svårlösta problem och höga krav hos förbisedda grupper som t.ex. äldre (läs: erfarna) teknikanvändare är innovationsdrivande. KFB blev 2001 en del av den nya myndigheten VINNOVA, byggt på idén om att innovationer utvecklas i samspel mellan näringsliv, forskning och gemensamma skattemedel – ibland benämnt ”triple helix”. Hur står sig då användarfrågorna i den konkurrensen? Trots tappra försök är de fortfarande styvmoderligt behandlade. Vi befinner oss fortfarande på systemnivån – nationellt och internationellt – när innovationer diskuteras. Någon föreslog att involvera användaren i en ”quadruple helix” och det finns försök att bygga upp detta kring kunskapsutveckling i olika verksamheter. Men, framförallt måste vi ställa de eviga frågorna också till dagens IT-utveckling; vilket samhälle vill vi ha? Idag finns fantastiska möjligheter att skapa ett gott liv och en bättre värld. Eller med andra ord: sådant tänk, sådana artefakter.
Britt Östlund
Docent och ansvarig för Äldre och designprogrammet vid Institutionen för designvetenskaper Lunds universitet.
Precis hemkommen från jobbresa till Oslo, med seminarium på Institutt for Medier og Kommunkasjon som främsta syfte, möts jag av reklam på Arlanda för surf i luften. Sedan tidigare har ju Norwegian erbjudit internet i det blå – alla som läser detta och använde facebook mer eller mindre regelbundet har säkerligen blivit varse detta faktum. Jag tänker här närmast på den nästan obligatoriska “titta-jag-är-på-internet-ombord-på-planet”-bilden på en av moln omsluten flygplansvingen som titt som tätt dyker upp i nyhetsflödet på ansiktsboken. Jag har bestämt för mig att också Lufthansa sedan tidigare erbjuder surf i luften, och nu är det alltså SAS tur att testa ut detta. Då jag tenderar att, på både gott och ont, boka SAS när det är dags att flyga (måste fylla på eurobonuspoängen) så har jag aldrig tidigare fått möjlighet att pröva detta. Kan bli intressant – särskilt som SJ:s internetuppkoppling tenderar att vara notorisk långsam och dessutom rätt så infrekvent gällande täckning. Kan flygbolagen få till det i luften, så borde tågbolagen kunna få till det på marken. Eller? Till slut kanske man ska fråga sig om detta med surf i luften tar bort fokus från det fantastiska att faktiskt befinna sig i luften, som den amerikanske komikern Louis CK påpekar.
Veckans krönika skrivs av Maria Granefelt, som är ansvarig för opinionsbildning på Fairtrade Sverige. Bland annat använder man sig av Facebook för att på olika sätt nå ut med sitt budskap. Kanske kan detta inspirera till liknande lösningar hos andra organisationer?
Vad får lilla Sverige att ta fram kaffetermosen, samla 400 000 svenskar och utmana ett land som Tyskland med nästan 10 gånger så stor befolkning. I en tävling i reella tal. En mygga mot en elefant. Chansen att vara med och sätta världsrekord? Kanske. Chansen att slå tysken? Kanske. Men detta gällde att samla så många som möjligt att fika Fairtrade-märkt under en och samma dag. Så mest troligt, chansen att vara med och bidra till att folk på andra siden jorden som producerar vårt kaffe får bättre möjligheter att påverka sina arbets- och levnadsvillkor.
Tidigare under hösten hade tyskarna under en dag lyckats samla 450 000 kaffesörplande personer och ordnade med det världens största Fairtrade-fika. Men skulle inte vi svenskar, som uppfunnit själva ordet fika, kunna vara en värdig motståndare trots vårt uppenbara handikapp? En grå onsdag i mitten av oktober bullade vi upp med Fairtrade-märkt fika i var och vartannat hörn för att utmana jätten i syd och det blev en fikadag utan like.
På 2400 platser runt om i landet ordnades schyssta fikapauser; på Swedbanks kontor serverades Fairtrade-kaffe, i missionskyrkan hade man baka kakor på Fairtrade-märkta ingredienser, hemma vid köksborden åts det Fairtrade-bananer och i riksdagens kafeteria samlades folkvalda från alla partier och åt Fairtrade-choklad för att delta i Fairtrade Challenge.
Enligt FN:s siffror är 215 miljoner barn fast i barnarbete och majoriteten av allt barnarbete sker i jordbrukssektorn, där många av våra fikaprodukter produceras. Det faktum att barn arbetar istället för att leka och gå i skolan är ett av världssamfundets största misslyckanden och ett faktum vi inte kan tolerera. Vi är många som vill förändra, och vi är många som tror att vi kan göra det genom en mer rättvis och etisk handel.
Men det är först när vi går från ord till handling som vi påverkar och gör avtryck. Kraften av nästan en halv miljon människor som fikar Fairtrade-märkt under samma dag är enorm. Då gör vi skillnad för Juan som plockar kaffebönorna i Colombia, Anna som odlat kakaon i Ghana och Aubrey som skördat sockerrör i Malawi, så att de får förbättrade villkor och därmed möjligheten att förbättra sina liv.
400 000 personer deltog i den stora fikautmaningen. Det var fantastiskt och nästan overkligt med det stora engagemang vi såg under Fairtrade Challenge. Alla fikare som deltog var viktiga, ingen insats var för liten. Varje frukostkaffe, eftermiddagsfika eller påtår efter maten räknades. Sverige tog inte världsrekordet, inte denna gång. Men vi var många som genom något så enkelt och gott ville fika oss till en lite bättre värld.
Ekvationen är enkel. Ju fler vi är som engagerar oss, desto större skillnad kan vi göra och desto närmre når vi den självklara visionen om en mer rättvis värld och en handel som grundar sig på respekt för människa och miljö.
Ditt lilla val i vardagen kan göra stor skillnad för någon annan. Ingen säger det bättre än Walter Alifo, en Fairtrade-certiferad kakaoodlare från Ghana :
“If you think you’re too small to make a difference, you’ve never been in bed with a mosquito!”
/Maria Granefelt
PS Nästa år kan du vara med i Fairtrade Challenge 18 oktober – då ska vi slå värdlsrekord, inte bara per capita utan i reella tal! Läs mer på www.fairtrade.se
I början av veckan gick Internetdagarna av stapeln i Stockholm. Detta år hade evenemanget flyttat till nybyggda Stockholm Waterfront, kongresscentret alldeles bredvid Stockholm Centralstation. Perfekt läge för inresande från exempelvis Uppsala, med andra ord. Bland de olika punkterna på årets program fanns ett flertal som låg i linje med mina forskningsintressen. Bland annat var det intressant att höra ett samtal mellan företrädare för de olika public service-företagen om hur de försökte utnyttja internet i sina respektive verksamheter. Det som allra mest fångade mitt intresse var dock passet där representanter från utrikesdepartementet diskuterade sin verksamhet online, bland annat i såkallada sociala medier. Då utrikesminister Carl Bildt sedan länge varit aktiv bloggar och twittrare var det kanske inte särskilt förvånande att just UD har nått så pass långt online som de faktiskt gjort. Det handlar, vilket också underströks under seminariet, att få med sig ledningen för verksamheten – har man inte chefernas förståelse för vikten av verksamhet online så blir det svårt att komma särskilt långt. Avslutningsvis berättade man om sitt senaste projekt, en app för smartphones vid namn “UD resklar” som baserar sig på de rekommendationer som UD ofta ger gällande situationen i omvärlden. Dessutom kommer man att via denna app vid någon slags kris kunna nå de svenskar i utlandet som har appen installerad – och roaming aktiverat.
Veckans krönika skrivs av Claes Tjäder från Hjälpmedelsinstitutet.
— — —
Vi lever i en tid med stora möjligheter. Informationssamhället ger många fördelar men ställer också höga krav på den kognitiva förmågan. I dag står ca 1,5 miljoner helt utanför informationssamhället, ytterligare 1,5 miljoner använder sig av informationssamhällets fördelar endast i mycket begränsad omfattning. Tekniken, produkterna och tjänsterna är inte tillräckligt lättanvända. Detta är givetvis ett stort misslyckande för alla dem som utvecklat produkterna och tjänsterna. En stor outnyttjad potential står där och väntar!
I viss omfattning får en del medborgare med funktionsnedsättning hjälpmedel för att hjälpligt kunna hänga med i informationssamhället.
Nu ser vi att det kommer fram nya möjligheter i form av konsumentprodukter och tjänster som i vissa fall t.o.m. är lika bra eller bättre än traditionella hjälpmedel. OM dessa konsumentprodukter och tjänster designas på ett bra sätt kan mycket vara vunnet.
Mobilen är inte en ny produkt, men applikationer eller s.k. appar är däremot en relativt sett ny företeelse och antalet appar växer rekordartat. Även om mobilen inte betraktas som ett hjälpmedel i den meningen att landstingen förskriver (lån på lång sikt) en mobil så har vi på Hjälpmedelsinstitutet kunnat konstatera att mobilen för många personer med funktionsnedsättning blivit ett väldigt viktigt hjälpmedel i vardagen. Inte minst för personer med kognitiva nedsättningar.
Mobilen är i dag nästan var persons egendom. Mobilen har förändrat allas våra liv i grunden.
Om det är möjligt att bygga på den för att få med fler i informationssamhället så är enormt mycket vunnet.
Därför har idén om en tävling om en bra app för personer med kognitiv funktionsnedsättning väckts.
Tillsammans med IT-företagen/Almega och Post- och telestyrelsen har Hjälpmedelsinstitutet avsatt en prissumma för att stimulera kreativa utvecklare och designers att ta fram en app som stödjer den här målgruppen. Dessutom erbjuder Innovationsbron coachning av vinnarna. I juryn finns representanter för Kista mobile & multimedia network, Flexenita, Tidningen Mobil, Hjälpmedelsinstitutet och Internetinfrastrukturstiftelsen .SE
Vi anordnar tävlingen för att stimulera att fler appar som kan ge kognitivt stöd till personer med funktionsnedsättningar utvecklas.
Vi gör det för att förena allmännytta med affärsmöjligheter.
Vi vill tillföra ett mervärde för alla personer med kognitiv nedsättning, med en bra app kan de använda mobilen ÄNNU mer.
Det är några av skälen till att vi introducerat tävlingsmomentet och anordnat den här tävlingen.
De som vinner kommer få 200 nedladdningar, vilket ger en bra start för appen mot en ny målgrupp. Dessutom kommer vinnarna erbjudas coachning av riskkapitalist och expert på kognitiva funktionsnedsättningar vilket ger mycket goda förutsättningar för att ge sig in i en ny bransch.
En bra app stannar inte vid den volymen. Den verkligt bra ”kognitiva appen” kan bli en storsäljare, det är vi övertygade om.
När tävlingen är över har vi flera vinnare – dels någon eller några framgångsrika apputvecklare dels en stor grupp personer med kognitiv nedsättning som kan använda ännu mer av mobilens potential för att på ett enkelt sätt klara sina vardagsutmaningar!
Här finner du en länk till tävlingen; http://www.hi.se/apptavling
/Claes Tjäder
Veckans krönika är skriven av Therese Monstad, doktorand i medie- och kommunikationsvetenskap vid Institutionen för informatik och media, Uppsala universitet och Stefan Hrastinski, docent i medieteknik vid KTH.
— — —
Det är ingen överdrift att påstå att företags och organisationers intresse för de så kallade sociala medierna fortsätter att öka explosionsartat. Antalet företag och organisationer som till exempel har en egen Facebooksida eller publicerar information via YouTube ökar alltjämt. Anledningen är att man inom många organisationer upplever att sociala medier erbjuder ytterligare konkurrensmedel, särskilt i tider som präglas av interaktivitet och deltagande. Följer man inte med teknikutvecklingen och lär sig dra nytta av densamme är det lätt att hamna på efterkälken. Men när och på vilket sätt kan man vara betjänt av dessa sociala medier?
Vi har studerat hur ett läkemedelsföretag har använt sig av en så kallad företags-YouTube för att kommunicera internt. Företags-YouTuben består av en intern interaktiv webbplats med funktionalitet liknande YouTube. Bakgrunden är att företagets VD upplevde att entreprenörsandan, som varit ett av företagets största konkurrensverktyg, hade gått förlorad. Vd:n ansåg att om fler medarbetare arbetade utifrån företagets värderingar skulle entreprenörsandan återinfinna sig. Men hur skulle man öka kunskapen om företagsvärderingarna och få medarbetarna att i större utsträckning arbeta utifrån dessa?
Det finns sällan ett givet svar för hur företagsvärderingar bör implementeras i den dagliga verksamheten. Det är snarare så att sättet att implementera värderingar varierar beroende på arbetsuppgift. Men erfarenhet visar att exempel på hur värderingar implementeras i en arbetssituation kan inspirera till fler sätt att applicera dessa i andra sammanhang. Den så kallade företags-YouTuben erbjöd möjligheten att via filmer presentera exempel på medarbetares sätt att applicera företagsvärderingarna i sitt dagliga arbete. Fyra filmer lanserades, en om företagets historia samt en för vardera av företagets tre värderingar. Plattformen erbjöd också möjligheten att kommentera filmernas innehåll, bidra med egna exempel, ställa frågor och diskutera det aktuella ämnet. Av den anledningen ansåg ledningen att företags-YouTuben borde vara ett utmärkt sätt att inspirera medarbetarna att i större utsträckning arbeta utifrån företagsvärderingarna och därmed även återskapa entreprenörsandan. Här spelade medarbetarnas delaktighet en avgörande roll, ju mer delaktiga medarbetarna var i diskussionen om värderingarna ju större ansågs sannolikheten att de skulle applicera värderingarna i sitt eget arbete.
Vilket blev då resultatet? Vår studie visar att kunskapen om företagets värderingar inte ökade i och med denna kommunikationsinsats. Efter att de fyra filmerna lanserats och medarbetarna haft möjlighet att se och diskutera ämnet, visade det sig att medarbetarnas engagemang i frågan minskade något istället för att öka.
Varför? Det kan naturligtvis finnas många förklaringar till detta. Till exempel kan företagets interna mognad för nya kommunikationskanaler, d v s kommunikationskulturen, ha spelat in. En annan sak som förmodligen spelade en mycket stor roll var att samtidigt som dessa filmer lanserades gick företaget in i en period av ekonomisk nedgång och för första gången i företagets historia var man tvungen att genomföra uppsägningar. På grund av detta lades mindre fokus på värderingarna och kommunikation kring dessa.
Användningen av företags-YouTuben blev därmed ingen succé. Betyder det att denna form av kommunikationskanal inte är användbar i företaget? Inte alls menar både företagets ledning och medarbetare. I intervjuer och fokusgrupper framhålls att man upplever företags-YouTuben som en bra kommunikationskanal som borde användas mer. Exempel på när den här typen av kommunikationskanal kan vara bra är i kommunikationen med dotterbolag för att ge en mer utförlig bild och diskussion kring hur dotterbolagen respektive moderbolaget är organiserade i praktiken. Ett annat förslag är att använda företags-YouTuben för att presentera nya medarbetare inom ledningsgruppen och på så sätt göra det möjligt för medarbetare att ställa frågor eller diskutera med den nya medarbetaren. Så även om det visade sig att användningen av företags-YouTuben inte uppnådde sitt syfte i det studerade fallet fick företagets medarbetare upp ögonen för denna kommunikationskanal och önskar att använda den i framtiden.
Förra veckans krönika behandlade bland annat de många nya sätt på vilka vi kan kommunicera med varandra i professionella sammanhang. Precis som påpekades i den rapport som krönikan baserades på så utvecklar vi som användare olika strategier för våra olika tillvägagångssätt när vi behöver kommunicera i arbetslivet. Vissa typer av samtal och meddelanden lämpar sig bättre för den en viss medierad kanal, andra typer av diskussioner kanske funkar bättre som personliga möten ansikte-mot-ansikte. Baserat på detta kan man konstatera att den praxis som en del arbetsplatser tillämpar gällande internetanvändning under arbetstid, med populära sidor som Facebook, Twitter och olika chatprogram mer eller mindre spärrade, kanske inte är så långsiktigt klok. Samtidigt kan man åtminstone delvis förstå viljan och behovet av att på något sätt styra hur datorutrustningen används. Givet att utvecklingen går mot större flexibilitet för både arbetsgivare och tagare – en del exempel från forskningen likväl som från media (NyTeknik, It i vården) ger vid lag att någon slags gränsdragning måste etableras. Kanske görs denna gränsdragning bäst av den enskilde arbetstagaren, med någon form riktlinjer uppifrån. Striktare tyglar fungerar förmodligen ganska dåligt i sådana här sammanhang.
